— 125 — räckligt, bindes det med ett hundhalsband vid det usla kyffets vägg och får prygel av död- grävaren. Också själva Stockholmsskildringen vi- sar inflytande från det nya mönstret: »Huvud- staden låg insvept i en ogenomblicklig natts svarta mörker. Gatlyktorna, dessa städernas lysmaskar, spridde ett ödsligt och fattigt sken omkring sig. Nordanstormen sopade längs gatorna och skyarna flögo med korpsvarta vingar genom rymden.» Det var Ridderstad, som till sist skulle vålla den Sueska romanens ofärd i Sverige. Ehuru han ej sparade på noter och kommentarer, där han försäkrade, att allt vad han skildrade överens- stämde med rådande förhållanden, vägrade dock kritiken till sist att tro därpå. Såsom Svanberg framhållit, uppfattades Bergstedts recension av Ridderstads år 1853 utgivna »Far och son» såsom ett dråpslag mot hela genren; och efter att under några år nästan enväldigt ha behärskat vår roman- litteratur, övergavs Sue såsom ensamt salig- görande förebild. * * * Blanche hade lyckligtvis redan från början klart för sig, att man ej utan vidare kunde för- flytta Sues storstadsromantik till Stockholm. I förordet till Flickan i Stadsgården säger han: