— 127 — detta århundrade». Och i företalet till Flickan i Stadsgården gjorde han en allmän deklaration, som i själva verket är av intresse för hela hans novellistik: »Den berättelse, vilken nu överläm- nas åt allmänheten, vilar liksom de flesta av författarens på verkligheten och utgår från ett blad av de anteckningar, som han i tidigare år nedskrivit. Åtskilliga av dessa antecknings- blad, vilka sålunda hava minnet av barndoms- och skoltiden att tacka för sin tillkomst, hava flera år därefter eller under författarens mognare ålder vunnit en viss fullständighet, därigenom att han varit nog lycklig att få förnya bekant- skapen med just samma personer, vilkas barn- domsöden riktat hans anteckningsbok.» Dessa uppgifter äro, som vi skola se, mer sannings- enliga, än man skulle förmoda, ehuru Blanche naturligtvis låtit fantasien brodera ut verklighets- stoffet i vida högre grad än han själv hade klart för sig. Innerst släppte han aldrig sin tro på att Stockholm under sin lugna yta dolde en värld av romantiska och demoniska mysterier. Men han hade alldeles för mycket jovialisk gemytlighet, för mycket smak för det trevna och idylliska, för att med Sues intensitet uteslutande kunna hängiva sig åt skildringen av laster och brott. Det visar sig redan i hans förstlingsverk