128 — inom genren, den lilla romanen Järnbäraren, som annars är hans mest slaviska Sue-efterbildning. Han tog där ganska påtagligt till mönster Sues effektfulla inledningskapitel till Les mystéres de Paris, vilket skildrar en av Paris’ förbrytarkrogar och börjar med ett slagsmål mellan en jättelik f. d. straffånge och den till arbetare förklädde Rodolphe. Blanche börjar sin till 1820-talet för- lagda roman med en scen på Blå duken nere vid Stadsgården, »en av dessa s. k. syltkrogar, varpå Stockholms stad den tiden var så rik». Förklädda till hantverksgesäller, med läderkasketterna djupt nedtryckta över pannan inträda där två bildade unge män, Edvard Jäger och Axel Dahl. Den förre går där för att bedriva människostudier, och den senare har följt med av nyfikenhet för att se, hur hans vän skall bära sig åt, »bland hamnbusar och annat mänsklighetens avskum». Tack vare Dahls oförsiktighet råka de i slagsmål med ställets stamkunder och räddas i sista ögon- blicket av en herkulisk järnbärare, Axelson, som då snöyran omöjliggör för dem att komma till- baka till sina rum på Norr, låter dem övernatta i sitt eget hem, vilket efter hustruns död förestås av hans vackra dotter Anna. Uppläggningen tyder på att Blanche från början avsett en social roman av stora mått;