nn — 134 — Det är en scen, som tydligen är gjord med Sike’s berömda dödsscen i minnet. Rent Dickensk är också madam Sohlbergs son, hamnbusen Olof, som innerst bevarat sin hjärtegodhet trots sitt tiggar- och vagabondliv och därför också hela romanen igenom uppträder som en räddande ängel. Han delar denna egenskap med den mystiska vål- naden, vilken först i ett av slutkapitlen avslöjar sitt inkognito, en av dessa s. k. »regifigurer», på vilka den Dickenska romanen är så rik, men som också förekomma i ymnigt mått hos hans före- gångare och efterföljare. Mer i stil med Sue och Dumas (vilka båda nämnas i romanen) äro andra figurer. Den sam- vetslöse och förföriske baron Svärdfält är sålunda en välkänd kliché från sensationsromanerna, lik- som hans högfärdiga och ränkfulla tant Marie- Louise. Assessor Levander motsvarar de franska romanernas bedräglige notarie. En skurkaktig betjänt, som sedermera uppträder som lejontäm- jare, har för att öka likheten med Sue gjorts till fränsman, och i den jättelike boven Ros, som vid ett tillfälle lyfter en dräng på var arm och slår samman deras ansikten, ha vi en av dessa rännstenens giganter från Les mystéres de Paris, som aldrig upphöra att figurera i Blanches roma- ner. De ädla personerna ha emellertid alltid