— 135 — genomgått fäktskola eller gymnastikkurs och be- sitta därför en träning, som fullt sätter dem i stånd att upptaga kampen med dessa skurkar. Lika litet som sina franska förebilder sparar Blanche på effekter. Rörande familjescener och tjuvjakter omväxla i hastig följd med varandra. I synnerhet utnyttjar Blanche den stackars Sofi Stenfjälls vansinne; hon har mist förståndet vid vig- seln med den demoniske baronen och talar sedan på orimmade verser, vilka endast Blanches bris- tande lyriska begåvning hindrat honom att göra till gripande poesi. Och i samband med denna smak står en hyperbolisk stil av Dumas’ slag. Med sina våldsamma överdrifter synes den gång på gång snudda vid det avsiktligt parodiska. Särskilt i dialogen blir denna kolportagestil rent outhärdlig. Man kan som exempel taga skild- ringen av baron Svärdfälts och Sofi Stenfjälls bröllopsnatt. Baronen har fängslats av sin fri- herrinnas »tjusande fötter», »vilkas skönhet skulle för ett ögonblick hava kommit Fidias att glömma de bojor, varmed han belönades av ett otack- samt fädernesland». Men varje närmande av- visas av henne. »Min friherrinna! . . . Vad be- tyder detta bemötande?, frågade han, återhäm- tande sig... Det är er man, er förolämpade man, som fordrar förklaring däröver .. . Vem är den