150 — ren Stork, som han en gång råkat lemlästa. Stork blir sedermera en rent olidlig bovfigur i Sues jätteformat; i likhet med »le chourineur» i My- steres de Paris omvändes han också i slutet av romanen till sin forne fiendes trofaste väpnare. Alla Storks senare mer eller mindre lyckade attentat mot Axner och hans vänner bilda ju bokens egentliga fortlöpande kriminalintrig. Den är varken bättre eller sämre än de föregående romanernas. Men i de kapitel i bokens förra hälft, där Stork endast skymtar som en skrämmande skugga i bakgrunden vid alla Axners glada skol- pojkslekar, är han rent förträfflig. Vem har ej som liten parvel med andan i halsen sprungit genom Stockholms gator och bakgårdar, i den mer eller mindre befogade tron att vara förföljd av någon dylik »hamnbuse»? Självbiografisk är troligen också skildringen av den rövarroman, som Axner under sina kamraters livliga beundran författar om sin kärlek till den lilla flickan och sin kamp med Stork, och som han förgäves söker att få antagen av någon boktryckare. Romanens fortsättning går i de vanliga hjul- spåren. Hjältens kamrater, Pauli och Hök, bli båda offer för Storks stämplingar, under det att han själv såsom genom ett under undgår dem. Hans barndoms tillbedda, som dykt upp och försvun-