149 — ström, vilken, då han visar mer fallenhet för stu- dier än hans egna barn, låter honom gå läsvägen och bli läkare. Så länge hjältarnas skolpojkstid räcker, är Flickan i Stadsgården en ypperlig roman. Blanche var ej någon djupsinnig psykolog, då det gällde att skildra vuxna människor. Men han hade en verklig förståelse för barnen och särskilt för gos- sar i skolåldern. Om ej den svassiga och banala stilen lade hinder i vägen, skulle vissa partier i Flickan i Stadsgården kunna uthärda jämförelse med pojkskildringarna i Hyrkuskens berättelser eller i En skådespelares äventyr. Hur ypper- ligt får Blanche ej fram de olika skolpojkarna, den skrytsamme Pauli, den dumdristigt oförvägne Hök och den mer veke och beskedlige Axner. Rivaliteten och ärelystnaden hos de små parv- larna, deras naturligt buffelaktiga ofinkänslighet gentemot »sämre mans barn», deras fantastiska framtidsdrömmar och förhoppningar, allt detta har Blanche riktigt och utan överdrift skildrat. Axners svärmeri för den lilla femåriga flickan, som han råkat i ett av Stadsgårdens kyffen, får hos Blanche oäkta uttryck, men själva känslan är fullt naturlig hos en sentimental och fantas- tisk pojke i tolvårsåldern. Detsamma gäller hans paniska förskräckelse för den hämndlystne mura-