152 — fått dessa — antagligen något färglagda — skild- ringar av hans triumfer i Ryssland. 1 I varje fall är det för att få följa honom i hans senare utveckling, som Blanche låter Axner fara över dit som koleraläkare, och scenerna med Pauli äro också här friska och livfulla. Annars går skild- ringen alltmer över i den magnifika sensations- stilen, och mycket malplacerade äro särskilt de från Bahrs resebeskrivning hämtade miljötavlorna från St. Petersburg, som Blanche själv ju aldrig sett. Här återfinner Axner sin barndoms älskade, nu furstinna Urusoff. Fursten lider av en sjuk- dom, mot vilken t. o. m. Axners undergörargåvor äro för svaga, och då han dött, utbyter furstinnan den »asiatiska lyx och prakt» i vilken hon levat, mot ett anspråkslöst liv vid den svenske läkarens sida. Man skulle kunna helt förbigå denna sista svaga del av romanen, om den ej också rymde ett lysande litet kapitel, skildringen av hur kop- parslagare Brundström och hans maka rusta sig till fostersonens bröllop. Gumman är full av stolt- 1 Pauli, som verkligen innehaft ett institut för gymna- stik och idrott i St. Petersburg, tyckes dess bättre ej ha haft det förakt för Sverige, som han får ådagalägga i Blanches roman. Det var under hans ledning, som Runebergs blivande ryske vän och beundrare J. Grot först fick lära sig svenska och stifta bekantskap med vår litteratur.