155 — verkligheten fått historien om sedelförfalskaren, som fångas vid sitt rymningsförsök med sin älska- rinna zigenerskan och sedermera hänges, är det dock tydligt, att hela romanen är upplagd efter mönstret av Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, av år 1842. Också denna börjar ju på samma sätt som Banditen med en stark drama- tisk upptakt: lurendrejarnas flykt undan den för- följande tulljakten. Och även fortsättningen är likartad. Efter mordet på jaktlöjtnanten och hans folk låter fru Carlén en oemotståndlig böjelse driva samman den vilde lurendrejaren Haraldsons dotter med den av honom mördade jaktlöjtnantens son. På samma sätt blir hos Blanche den unge Albert Kron, vars far infångat sedelförfalskaren och vars mor förgiftats av den hämndlystna zigenerskan, förälskad i dennas dotter, Julia. Man observerar också, att zigenerskan på ett ställe kallas »Knape- kullas ros». Emellertid låter Emilie Flygare-Car- lén utgången i sin roman bli tragisk, under det att Blanche på vanligt sätt ordnar allt behagligt för sina älskande, vilka ej nämnvärdt synas besvä- ras av det förflutnas dystra minnen. Deras sam- varo på de vackra gårdarna kring Edsviken — så kära för Blanche sedan gymnasistårens som- markonditioner — gestaltar sig snarast till en älskvärd idyll, som då och då avbrytes av zige-