156 nerskans vilda hämndförsök. Så småningom blir hon emellertid sinnesförvirrad och irrar rundt i känslan av att vara en osalig ande, sjungande Stagnelius’ Näcken. Också här ha vi tydligen att räkna med en impuls från fru Carléns roman, där den yngste av bröderna Haraldson, Anton, vilken som tolvårig varit vittne till mordet, se- dermera blir vansinnig och ständigt fantiserar om Näcken. Till sist blir emellertid zigenerskan intagen på Danviken och dör en fridsam död med ett småleende på läpparna och dottern vid sin huvudgärd. Det patetiska ligger nu en gång ej för Blanches röst. Han har ansträngt sig för att skapa en demonisk gestalt av den passionerade zigenerskan utan att lyckas. Varje gest, varje replik är skä- rande osann. Trots all falsk retorik ha dock själva inledningskapitlen med scenerna från Nybro- hamnen och Hästholmen en oförneklig fart; här är också den unga, hängivna tattarflickan en helt annan och vida bättre tecknad figur än den öv- riga romanens av hämnd vrålande »hyena». Hos en mot starka sensationer härdad eftervärld verka Blanches försök att jaga kalla kårar oftast enbart muntrande. Vilket felgrepp har han ej begått vid skildringen av Stockholms skarprättare, »den trevlige gamle»! Denne vurmar för allt, som er-