samma hårda strider med styckets bov för att vinna samma överjordiskt sköna och ljuva hjält- inna. Och han har alltid till rival samme bla- serade och samvetslöse adelsman. Från personernas första inträde angives med all önskvärd tydlighet, om de skola räknas till getterna eller fåren. Alla nyanser saknas, och om en gestalt under roma- nens lopp förändras, sker det genom en radikal och psykologiskt orimlig omvändelse. Lägger man härtill, att Blanches intrigför- måga är begränsad till ett fåtal kombinationer, att hans kompositionskonst är rätt klen och att de sociala betraktelser eller moraliska sentenser, i vilka han då och då fördröjer sig, äro mer än lovligt enkla, kunde det tyckas som om han ej alls skulle ha några förutsättningar för roman- skrivarens yrke. Och dock äger han — och detta är förkla- ringen till romanernas ännu i dag bestående popularitet — en av romankonstens största förut- sättningar. Om han i berättarkonst ännu är underlägsen sina på detta område yppersta tvenne svenska samtida, Almquist och Emilie Flygare- Carlén, så äger han i nästan ännu högre grad än de själva berättarglädjen, förmågan att framkalla spänning, att utan longörer kunna hålla intresset vid liv. Man kan aldrig så mycket kritisera hans