174 — dystra sidor och skildrat tillvaron sådan som den är, så berodde ej detta enbart på att han — i högre grad än han själv anade — tog hänsyn till denna »moderna finkänslighet» och omsorgs- fullt undvek alla tragiska utgångar. Den barns- liga optimism, som han delade med en samtida som Dickens, förbands hos honom med en på- fallande oförmåga till psykologisk analys. Han kunde göra en rask och levande silhuetteckning av personer, som han mött i livet, särskilt om de företedde några lustigt originella drag. Så fort det gällde att tränga in i komplicerade själs- sammanhang blev han bortkommen och nöjde sig med tomma deklamationer. Han skrev brottmåls- romaner utan den ringaste insikt i brottets psyko- logiska förutsättningar och kärleksskildringar, där man på snart sagt varje rad tycker sig märka den gamle ungkarlens farbroderliga syn på ero- tiken. Helst börjar Blanche med att skildra för- älskelsen under skolåldern, och även som vuxna ha hans älskande ett drag av skolbarn. Den samtida svenska romanen rörde sig i ganska hög grad med klichéer, men hos Blanche bli huvudpersonerna i de olika romanerna så lika varandra, att man även efter förnyad genomläs- ning har ytterst svårt att hålla dem isär. I alla utkämpar samma ofrälse och bottenärliga hjälte