180 — behöva blygas över sitt nederlag». Och vid mötet mellan Axner och den ryska furstinnan i Flickan i Stadsgården heter det, att han förde furstinnans hand, »liljans och snöns besegrarinna», till sina slutna ögonlock. »När handen sakta drogs till- baka, tycktes diamanterna kring dess fina luftiga fingrar ha fördunklats av de briljanter, som dall- rade ovanom dem.» Ibland kunna dylika stil- blommor omklädas i den retoriska frågans form: »Vilja vi veta något om den lilla fotens spän- stighet», heter det vid beskrivningen av Amanda i Första älskarinnan, »så låtom oss fråga de blommor, över vilka Amandas fot promenerat, och de skola svara oss med ett leende.» Värst blir det emellertid, då Blanche trass- lar in sig i sin egen fraseologi och i ivern att åstadkomma något på en gång poetiskt och spiri- tuellt tappar logik och satsbyggnad. I Banditen heter det sålunda: »Röda, guldvirkade sammets- tofflor betäckte de små fotterna, på vilkas höga, av silkesstrumpor betäckta vrister tanken svind- lade.» Och i Flickan i Stadsgården möter oss denna kvinnoanalys: »Hon var en av dessa, vil- kas själsbotten man finner utan lod, varuti där- för en man tror sig utan fara att drunkna kunna sticka båda benen för att uppsparka bottnen och därigenom uppgrumla det klara elementet,