179 — Sylwan citerade orden om zigenerskan i Banditen: »Svart var den omgivande, regniga höstkvällen, svartare hyenans själ.» Till denna sorts loci communes får man räkna också den i olika varia- tioner upprepade fras, varmed Blanche brukar teckna sina älskandes kärlek, då den nått kok- punkten: »Kratern var färdig. Lågorna stego mot skyn!» Värre blir det, då Blanche liksom sina läro- mästare Jean Paul och Dahlgren avsiktligt driver denna stil över till det parodiskas gräns i för- hoppning om att kunna på samma gång verka vältalig och spirituell. Så t. ex. redan i början av Vålnaden, då han skildrar hur den mystiske fältkommissarien efter anläggandet av mordbran- den smyger sig ned till den mörka Nybrohamnen för att åse sitt verk: »Om någon vid detta till- fälle hade jämfört skenet på himlen med den brand, som glödde i hans blick, skulle man otvivelaktigt hava råkat i förlägenhet om mot vilket föremål man först bort rikta sprutslangen. Så förfärligt lyste denna blick.» I en mer socker- söt blomsterstil ha vi samma manér i Banditen, då det om den badande Julia säges, att hennes »bländande vithet skulle ha väckt avund och harm hos själva Nymphaea alba och förmått denna att dyka till bottnen för att icke inför solen