196 — och det engelska sändebudets slädar, med obesvärad nonchalans låtsande tala båda språken. Men då diplomaterna köra förbi en fiolspelande tiggar- gubbe vid vägen, blir Sandström förargad och slungar sin plånbok till honom. Därmed för- svinner möjligheten för honom att enligt löfte bjuda sin lakej på middag. »Jag vet det, säger Figge Höglund, det kostar pengar att represen- tera ett land, om än aldrig så ringa.» — »Du tycker säkert att det var för mycket för ett fiol- solo i en snödriva, yttrade Sandström, men vem hade väl tillfälle att bläddra i plånboken!» Man kan tvivla om händelsen någonsin ägt rum, men helt säkert karakteriserar den mycket bättre Theodor Sandström än de omsorgsfullaste biogra- fiska upplysningar. Som vi se, har personanekdoten hos Blanche bibehållit något av sagans enkla teknik. Även då den skildrar namngivna personer, förvandlar den dem till allmänfattliga typer. Den karak- teriserar genom situation och dialog, aldrig genom analys, och detta passade Blanche utmärkt. Den går vidare liksom sagan rakt på sak utan några omsvep. »Figge Höglund var namnet på en yng- ling, som år 1826 gick i S:t Klara trivialskolas fjärde klass.» Så börjar inledningsskissen till Blanches Bilder ur verkligheten, och de flesta