— 225 — hos Emilie Högquist, kampen mellan den upp- riktiga pieteten mot moderns minne och det skå- despelarmässiga. Detta kapitel är i viss mån betecknande för hela verket. Mycket, som annars verkar störande i Bilder ur verkligheten, den kvardröjande sma- ken för det patetiska, retoriska och sentimentala, blir förklarligt, då det gäller scenens barn. Blanche kunde här få ett naturligt utlopp för det teatra- liska, som fanns på bottnen av hans eget väsen. Han, som så ofta misslyckats i sina försök att teckna verkliga aristokrater, kunde på kornet träffa personer, som genom vanan att agera kun- gar, grevar och hertiginnor fått något av deras förnäma fasoner. Till och med det något krys- tade och parfymerade, som alltid vidlådde hans dialogstil, så fort den rörde sig om högre ämnen, fick en sorts naturlighet, då interlokutörerna voro skådespelare med granna scenrepliker klingande i öronen. I En skådespelares äventyr röra vi oss fortfarande ofta i småborgerliga interiörer, men de förgyllas av kulissvärldens paljettglimmer. Någon betydande roman är givetvis ej En skådespelares äventyr, men den är Blanches mest förfinade och konstnärliga. På ett sätt som intet annat diktverk ger den oss själva tidsdoften av 1830-talets Stockholm, alldeles som herrgårdslivet Sv. Akad. Handl. fr. 1886. 41. 15