— 224 — het får äran skjutsa honom till Stockholm, igen- känner honom först då han stiger ur åkdonet och försvinner uppför Lejonbacken. När Victor Ek- ström år 1843 nästa gång råkar henne, är hon redan installerad i villan på Framnäs och kan med sitt allsmäktiga förord skänka honom en slottsintendentsplats, som sökes av både majorer och överstelöjtnanter. Men själv är hon fylld av vämjelse över det liv hon kommit att föra och längtar till döden som en räddare undan vanäran och åldrandet. Blanches porträtt av Emilie Högquist är na- turligtvis lika litet fritt från affektation som dess modell. Men med sina klatschar av banalt skön- måleri har det ej blott en tidspräglad charm, utan också fina psykologiska smådrag, som man knap- past väntat sig hos Blanche. Tag t. ex. kapitlet »Middagsorgier och en grav». Det skildrar, hur Emilie Högquist en vinterafton lämnar en upp- sluppen middagsbjudning i sitt hem, då hon plöts- ligt erinrar sig att det är hennes mors dödsdag och tillsammans med brodern Jean och Victor Ekström far till hennes grav. Hos Ridderstad, som uppgiver sig berätta anekdoten sådan han hört den och låter både Blanche och v. Braun assistera, verkar den enbart klumpig. Blanche däremot får fram själva stämningsbrytningarna