241 — avskrädeshögar magra höns krafsa och osnutna svartbenta ungar tugga på spisbröd, grälen och svordomarna från de närliggande krogarna och skvatschandet i gatstenarna, då man slår ut slask från en av våningarna. Inomhus haltande bord med sjöar av svagdricka och brännvin på ski- vorna och nersölade väggar med lappade tapeter: »För oss, barn av en tid, vars sympatier allt mer och mer övergiva den gamla kvava, skumma och inneslutna kammarvärlden för det stora, fria och ljusa världslivet, är det verkligen någonting ned- tryckande och motbjudande att fördjupa sig och, ofta bokstavligen sant, leta sig fram i dessa trånga gravar, där man aldrig ser en stråle av guds sköna sol annorlunda än genom att böja huvudet uppåt skorstenarna, så att det gör ondt i nacken. Och att bo där! . . . Kyrie Eleison.» Jag behöver knappast påpeka, hur helt an- norlunda Blanche ställer sig till dylika kåkgrän- der. Ofta börja hans noveller med att konsta- tera, att en dylik bebyggelse försvunnit från någon del av Stockholm: »För omkring halvtannat årtionde sedan nedrevs till grunden en mängd trähus» o. s. v. Det låter som om han funnit detta fullt i sin ordning, men läser man vidare, finner man, att de gamla rucklen ha hela hans hjärta. Ja, han kan t. o. m. tala sig varm, då det gäller Sv. Akad. Handl. fr. 1886. 41. 16