— 242 — hyreskaserner såsom det Kejserska huset vid Röda bodarna, där han placerat en hel rad av figurerna i sina noveller. Sturzen-Becker håller sig helst till huvud- stråken, Norrbro, torgen och Drottninggatan; han älskar att skildra folkvimmel och fina toaletter. Blanche uppsöker med förkärlek de små idylliska oaserna i huvudstadslivet. Han beskriver hellre Kungsträdgården, då den vimlar av barnvagnar, än då den är societetens promenadplats, och då han går på någon gata, slinker han helst in på gårdarna och dröjer kvar i en verkstad eller smedja. Hans egentliga rike är just det, som Sturzen-Becker kallar »den gamla kvava, skumma och inneslutna kammarvärlden». I en av sina sista noveller framhåller han som karakteristiskt för Stockholm, att också vid de större gatorna om aftonen blott butiksvåningarna och krogarna på nedre botten äro belysta, allt det övriga öde och mörkt: »Mörkret gapar ur hundratusentals fönster. Icke ens skenet av en kakelugnsbrasa flammar där- ifrån. Men åt gårdssidorna är det både ljust och varmt; där packa familjerna in sig, glada att kunna hushålla på ljus och ved, men icke på rum, som likväl kosta vida mer och högst sällan begagnas.» 1 Det är denna ljusa gårdssida bakom de mörka 1 Novellen »Diplomaternas drottning».