246 — att dikten skall taga ställning till tidshändel- serna, har väl aldrig så grundligt hörsammats som under de tre decennier, vilka omsluta Blanches författarskap. Politiken tar så godt som alla tidens skalder, unga och gamla, i sitt våld, och till sist få också diplomatien och statskonsten ett stänk av litterär äventyrsromantik. Ju mer denna periods kabinettshemligheter avslöjas, desto kla- rare ser man, att det stundom hängt på ett hår, att Sverige kastats in i internationella förvecklingar, vilka lätt kunnat kosta oss vår självständighet. Blanche, som alltid uppträdde såsom skaldepolitikens riddare, hade därför en ganska tacksam roll: han kunde påvisa, att poli- tikerna av facket ofta ej voro mer försiktiga. I biografien över Sturzen-Becker heter det: »Skal- dens statsteori vilar på ett hjärta; politikerns på ett tärningskast. Raffellådan och ett människo- bröst, se där skillnaden!» Han erkände sig gärna vara dålig politiker, men tilläde maliciöst: »Skulle dock en gång vilja veta, vad som menas med en god.» Ännu i den ofullbordade skiss, som dödsdagen låg på hans arbetsbord, drog han med Nicander som språkrör en lans för skaldepoli- tiken: »Ack, bure det aldrig oftare på tok, än när poeterna lägga sig i det materiella, då vore det ett lyckligt samhälle!»