— 247 — Blanche intog ju så till vida en särställning bland sina skaldebröder, som han alltsedan 1859 hade plats i riksdagen, men han betraktade denna egentligen som en oratorisk plattform. Det är svårt att finna någon väsentlig skillnad mellan hans riksdagsanföranden och de vältalighetsorgier, åt vilka han hängav sig vid alla de klubbsamman- träden, sympatimöten, valsammankomster, monu- mentavtäckningar och skarpskyttefester, som han var med om att anordna. »Som politiker var han framförallt en fantasi- och teatermänniska», säger Emil Key om Blanche, »en underlig blandning av Positivhataren, Läkaren, samt Engelbrekt och hans dalkarlar.» Någon gemenskap med Positivhataren skulle väl Blanche ej ha vidkänts, men däremot skulle han ha varit smickrad av jämförelserna med Engelbrekt och Läkaren. Det tidstypiska svärmeriet för de nya republikanska nationalrörelserna förbinder han å ena sidan med en storsvensk patriotism — gång på gång grävde han i sina stora tal upp Engelbrekt ur hans grav — å den andra med en socialt färgad demokratism av samma slag, som de filantropiska hjältarna i hans verk för- kunnat. Han kunde snart sagt i samma ande- drag hylla nihilismens profet Bakunin — länge hans gäst på Malmgården — och Karl XII;