— 253 — och steg upp på ett bord, talade för konungen och utbragte en skål, »första gången jag föreslå- git en skål för någon konung». Efter detta gick han ut på Gustav Adolfs torg och talade från en stol till folkmassorna, varvid han förklarade, att om representationsförslaget fallit, skulle »denna kväll ha färgats av svenskt blod». Därifrån följde han folkmassan till De Geers bostad, där han höjde ett leve för »den store statsmannen och medborgaren», och sedermera till Manderström, där han också talade. För varje annan än Blanche skulle väl en dylik följd av vältalighetsutbrott blivit ödesdiger. Men han gick så godt som alltid relativt helskin- nad genom kritiken. Hans talarkonst hade så småningom blivit en sorts officiell institution, som obligatoriskt tycktes höra samman med alla nationella högtidsdagar. Där han axelbred och knubbig stod i talarstolen med handen i västfic- kan och talade med den lätta stamning, som en- ligt samtidas uppgift blott skänkte ökad aplomb åt hans ord, gav han ett betryggande intryck av gemytlig pondus. Efter en kort stund kunde han vara uppe i hög extas. »Man väntade av honom alltid någonting inspirerat», säger Bidderstad. Han ursäktades lätt för sina förlöpningar, därför att alla kände hans hetlevrade, men i grunden älsk-