162 — med denna Polemik. Deremot är jag ej lika säker att min artikel blir på högsta ort med välbehag an- sedd, om den der blir känd. Dock borde man finna, att det är nyttigt, att en Swensk opinion, som är strängare än den officiella, yttras, samt att Norrskarne må se, att vi ej äro alltför angelägna om föreningen. Min öfwertygelse är att, derest de ej nu falla till föga, kan denna ovisligen knutna Union ej länge äga bestånd. I sitt närw:de skick är den för Swerige olycksbådande. Hade jag ett råd att gifwa och vore säker att det utfördes med lugn kraft, så ville jag answara för reus- siten af en bestämd Konungens förklaring, att han icke längre hade lust att vara Konung i Norrige, utan makt och förtroende. Jag känner någorlunda huru pockare af sådan natur som de Norrska böra behandlas, och jag är säker att de skulle blifwa ganska bekymrade om de trodde 5 aug. och Järtas den 16 aug. De händelser, på vilka Järta i brevets fortsättning anspelar, voro följande. Genom ett reskript av den 2 juli 1836 hade Karl XIV Johan befallt, att stor- tinget skulle upplösas den 8 juli. Tack vare statsrådet J. Colletts indiskretion blev emellertid denna åtgärd redan den 7 juli känd för stortinget, som då skyndade sig att fatta vissa beslut, bland dem förordnandet av ett riksrättsåtal mot norske statsministern i Stockholm, S. Lövenskiold, emedan denne icke avrått konungen från upplösningen. Om konfliktens yttre för- lopp och principiella innebörd yttrar sig Järta i brev till C. T. Järta den 14 juli 1836.