Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En upptäckt.
Då far och son efter några timmars hvila vaknade upp
från sömnen, som de unnat sig, var det redan ljusan dag. I
riktning mot Ladysmith hörde man redan kanonernas åskor
rulla.
Med den halte hästen hade det blifvit allt sämre. Det
skadade benet var mycket svullet, så att man måste lämna
djuret åt sitt öde.
Hvad var nu att göra?
Yanheerdeu ville åstad, men han erkände öppet, att
också hans ben under tiden stelnat betydligt. Då fingo de se
ett mulåsnespann nere i dalen. På långt håll liknade det en
af de där resvagnarne, som så ofta begagnas af köpmän och
tandläkare, som resa genom landet.
Vanheerden vinkade på afstånd till den svarte kusken
att komma ditåt. Då vagnen närmade sig, visade det sig, att
den var synnerligen elegant och praktiskt inrättad.
På tillsägelse drog den svarte i buffelremmen, som förde
öfver de sex mulåsnorna, och lät denna rörelse åtföljas af ett
skri, hvilket gjorde att djuren stannade.
På ena sidan af vagnen drogs en skjutdörr tillbaka och ett
hufvud med ett långt spetsigt skägg blef synligt.
— Mon Dieu — hvad står på? frågade mannen och
betraktade de båda, som spärrade vägen med sina hästar, med
misstrogna blickar.
— Intet af betydenhet, sir, svarade Vanheerden på
engelska och gick fram. En sjuk häst och en sjuk man. Den
förra vilja vi lämna åt sitt öde, men den senare ville ni
kanske godhetsfullt unna en plats i er vagn.
— Min karosse är ingen ambulans — så ni får nog söka
skaffa er någon annan transport, kväkte gubben.
— Tror ni det? svarade Vanheerden. Då är jag af mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
