Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Yar inte envis, Piet. Du vet, att vi allaredan ha
baas Oosthuizen att tacka för mycket, och jag är säker på,
att han också framgent lämnar oss sitt bistånd. Men han
har för afsikt att förr eller senare lämna oss, och det kunna
vi ju ej hindra honom. — — — Jag vill göra dig ett annat
förslag, Piet, fortsatte Vanheerden, då sonen hängde
hufvudet, du vet, att Hendrik ej hyser någon större önskan än
att återfinna den glassy stone, som du själf sett i hinduens
händer. Och om denna Hendriks önskan ginge i uppfyllelse,
komme det baas Oosthuizen synnerligen väl till pass, då han
umgås med allehanda framtidsplaner. Ännu äro
Drakensbergen frie från engelsmän, det kunde kanske löna sig att göra
en titt dit efter gulingen.
Hendrik hälsade detta förslag med stor glädje, och Piets
ansikte ljusnade äfven, då han hörde, att fadern ej hade något
att invända mot, att han gjorde den unge Oosthuizen sällskap
på denna vågade ridt. Vanheerden hade så omständigt
skildrat omgifningen, där katastrofen egde rum, för de båda
yng-Jingarne, att desse ej en minut tviflade på att finna platsen.
Under tiden hade Jan Oosthuizen sadlat och betslat
hästen.
Azapesi, en jättelik, redan gammal kaffer och trogen
tjänare i huset, kom förbispringande och fick i uppdrag af
Vanheerden att skaffa hvad som ännu felade och som enligt
boers sed alltid skall ligga till reds, proviantsäck, fourage,
vatten och ammunition.
Då farmaren just höll på att kasta en sista blick i
sadelväskorna och stoppa ned de af den svarte hämtade
föremålen, uppenbarade sig hans hustru framför husets port.
Förfärad såg hon på den sadlade hästen och på sin man;
en darrning skakade hela hennes varelse; fotterna tycktes
vilja neka att göra tjänst, och hon måste stödja sig mot
dörrposten. Men strax därpå rätade hon åter upp sig, gick fram
till sin man och lade sin hand på hans skuldra, i det hon
med halft bitter, halft frågande stämma sade:
— Det är väl inte ditt allvar, ‘Willem? Du tänker väl
inte rida bort från hem och härd nu igen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
