Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade Vanheerden och Jan Peesenboom ännu ett kort samtal.
Den förre önskade, att intet skulle göras, förr än han kom
tillbaka, och gaf dessutom sin närmaste man åtskilliga
för-hållningsregler och råd, hvarefter han tog afsked.
Tio minuter senare trafvade Vanheerden i sällskap med
Andries Viljoen öfver heden i nordöstlig riktning och nådde
floden efter en timmes ridt. Här gafs flere svårigheter, men
under Viljoens kunniga ledning öfvervunnos de dock alla,
och då de båda männen kommit öfver den motsatta sumpiga
stranden och klättrat uppför den branta sluttningen, skickade
Vanheerden tillbaka sin vägvisare, ty här kände han till
trakten, då han många gånger förr kommit ned till floden
under sökande efter något bortsprunget kreatur.
Väl till mods trafvade han framåt i mörkret, tills
månen gick upp i sin fulla glans och göt sitt silfversken öfver
landskapet, och ju högre månen steg, ju ljusare blef det, så
att man kunde urskilja hvarje strå och hvarje sten i sin
närhet.
Snart korsade han många djupa vagnsspår, hvilka alla
förde från farmarne till den närliggande staden vid
järnvägen.
Efter en timmes skarp ridt träffade han på en god
rid-väg, som i nästan rak nordlig riktning förde honom till
hemmets tröskel.
Vid en liten bäck stannade han och satt af för att låta
hästen flåsa ut litet. Han lät sedan djuret gå sakta bredvid
sig och äta af det nygrönskande gräset.
Om några få timmar skulle han åter vara på sin farm,
hos de sina. Hvad skulle de månne säga, då han så
ovän-tadt knackade på dörren?
Han målade sig en tafla i ljusa färger, i känslan af den
glädje, detta återseende skulle bereda honom.
Men samtidigt steg en oförklarlig oro upp i hans själ,
en oro, som han ej kunde lida längre. Han kastade sig åter
upp på hästen, och nu bar det af öfver hedar och
genom långsträckta dalar, öfver stock och sten och sedan åter
på banade vägar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
