Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 18 —
Lars Anders blef förstås färdig först, och när lian kom
hem till gumman den kvällen, var han så nöjd, som om han
fått ärfva. Han tog två supar till kvällen ocli sjöng visor i
stugan. Men da’n därpå tog han en käpp och gick ut i
skogen och promenerade förbi, där den andre arbetade.
»Det är knöligt i stenröset», tyckte Lars Anders öfver
gärdsgården.
»Ja, men det är jämt på slätten», tyckte Jan Anders.
Han var så arg, så han darrade.
Lars Anders skrattade och gick hein. Och den dagen
var ban ändå nöjdare.
Men Jan Anders gjorde färdig sin gärdsgård, och när
han kom hem, tyckte han, att han hade gjort det bra, han
också.
Nu ville olyckan emellertid, att Jan Anders hade en flicka
och Lars Anders en pojke. Och de båda blefvo kära i
hvarandra och ville gifta sig.
I början sade Lars Anders förstås nej och svor på. att
ban skulle aldrig gå till Jan Anders och fria för pojken, inte
om ban fick guld för’et. Men hur det var, så hade det ändå
gått några år, och det är inte lätt att hålla ilskan vid lif,
när den inte har något att lefva af. Det hade den nu inte,
eftersom gärdsgården var bygd, och Lars Anders aldrig haft
något annat att träta med Jan Anders om. När därför Brita
Stina kom och sa’ åt honom, att det ändå var synd, om
barnen skulle gå olyckliga i hela sitt lif för den usle
gärdsgårdens skull, så gaf Lars Anders med sig och knogade en
vacker dag af till Jan Anders. För resten visste han, att
Jan Anders hade fyrkar på kistbotten, och dem ville inte Lars
Anders låta gå ur slägten.
Det var många år se’11 Lars Anders och Jan Anders hade
tält vid hvarandra, och därför var det inte fritt för, att Lars
Anders gick och funderade på, hvad han skulle säga sin
granne. Och när lian tänkte på, liur han och Brita Stina i
sin tid hade basat Jan Anders, så var lian inte heller rätt
säker på, hur han skulle bli mottagen. Men strunt värdt, tänkte
Lars Anders, jag kan inte få mer än smörj, och så klef han in
till Jan Anders och helsade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
