Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 -
Nu var händelsen den, att Jan Anders hade fått reda
på, att det var något mellan hans dotter och Lars Anderses
pojke. Och det tyckte han, passade bra, eftersom egorna
lågo hvarandra så nära. Och blefvo barnen väl gifta, så
kunde de ta ner gärdsgårdarna igen, om de ville, så sluppo
sockenboarna ha det att grina åt. Ta första steget ville han
ändå inte, eftersom det var han, som fått stryk och blifvit
utsparkad. Men när han fick se Lars Anders stiga in genom
dörren, blef han riktigt glad, och det var inte långt ifrån, att
ban hade stigit opp och tagit Lars Anders i hand.
Men så kom han ihåg, att de voro ovänner, och därför
satt han kvar vid bordet och bara nickade.
»Goddag», helsade Lars Anders.
»Goddag», sade Jan Anders. »Och stig fram och sitt.»
Lars Anders satte sig. Och så kom det fram gökar.
Jan Anders’ gumma, Karolina, bar själf fram den.
När de så hade setat en stund och talat om väder och
vind, så tog Lars Anders i med själfva saken.
»Det är allt dumt, att du och jag ska’ vara ovänner»,
sa’ han.
»Ja», det tyckte Jan Anders också. Han höll fram näfven,
och Lars Anders slog till, och så togo de sig en gök på den
saken och kommo öfverens om, att de skulle aldrig mer tala
om de usla gärdsgårdarna.
»Si, nu är det så», sade Lars Anders, »att min pojke
liar gått och blifvit kär i din flicka. Och därför tyckte jag,
att jag kunde gärna gå hit och tala med dig om den saken.»
»Ja», mente Jan Anders, »det kunde nog passa bra.»
»Si, jorden ligger så bra», sade Lars Anders.
»Den gör det, förstås», sade Jan Anders.
»Och efter vi 1111 inte längre är ovänner, så kunde du
väl inte ha något emot det.»
»Nej, det kunde jag inte förstås», tyckte Jan Anders.
»Eller hvad säger du, Karolina?»
Ja, Karolina tyckte också, att det var bra. Och så
skickade de efter flickan. Hon tyckte detsamma. Och så togo
gubbarna sig en gök på det, och det blef ändå konjak i den
göken. Och så var saken klar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
