Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 57 -
Karlson stälde högaffeln ifrån sig.
»Vet hon något?» sade han.
»Vet», sade flickan, »vet! Hon var just som galen, och
skälde mig för allting både likt ocli olikt. Men det är du,
som har narrat mig», fortfor hon. »Och nu får du försöka på
med och hjälpa mig. För annars går jag min väg, om jag
så ska få lof och gå i sjön.
Karlson såg sig omkring. De andra hade kommit dem
något närmare.
»Gå ner åt ladan», sade han, »så kommer jag efter».
Han fortsatte med arbetet ännu en stund. Så sade ban
åt karlarna, att lian fick lof att gå bort på ett ögonblick, och
tog vägen åt ladan. –
När Malin hade gått ifrån henne, blef hustrun med ens
lugn. Ilon hade ett ingalunda vekt lynne och kunde fördraga
mycket. Men nu hade hennes förbittring varit så stark, att
hon utan att tänka på följderna bara hade gifvit den luft.
Nu kom besinningen och med den tanken på de oundvikliga
följderna af hennes beteende. Det gick ej längre att
uppskjuta ett slutligt afgörande, så som hon förut gjort, dag för
dag och timme för timme. Nu skulle något nytt hända.
Hvad det var, det visste hon inte; det tordes hon inte ens
tänka på. Men något skulle det bli, något som bragte reda
i bela denna härfva på ett eller annat sätt.
Hon samlade igen upp knifven och fisken och skärbrädet
och satte sig med en suck till arbetet. Hon hade svårt att
se för tårarna, som oupphörligt ville tränga sig fram, och
gång efter annan strök hon sig med afvigsidan af handen
öfver ögonen. Äter kom tanken på att dö för henne, och
hon höll inne med arbetet, medan hennes blick irrade ut
öfver vattnet. Och på nytt kom tanken på barnet tillbaka och
hindrade henne. Hon förstod,- att hon måste hålla ut, och
hon kände en förtviflans kraft till motstånd och strid. Hon
skulle kunna våga allt, när hon nu var tvungen därtill, tyckte
hon. Det gick långsamt med att fjälla fisken. Hon darrade
på handen, upprepade gånger tog Tion ett falskt tag med
knifven, och långa stunder satt hon alldeles stilla, utan att
röra en lem, tanklöst stirrande ut i den tomma luften, öfver
Gernandts Folkbibliotek. I. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
