Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 81 — t
»Nej, jag är bara trött.»
När gumman var frisk, brukade hon alltid vara rädd för
döden, men det fins ett ord, som säger, att den, som skall
dö, fruktar inte för döden. Därför visste Söderberg också,
att nu var det säkert, att hustrun skulle bli slut. Och under
tystnad gjorde han sig i ordning att gå. Men när han var
färdig, gick han ännu en gång fram till bädden, som om
ban ville säga något. Han stod en stund tyst. Det arbetade
inom honom något, som icke kom fram, något af detta, som
hvarje människa känner i lifvets mest sammanpressade
ögonblick, och som aldrig blifvit uttaladt, så länge världen stått,
och som vi kanske aldrig få ord att uttala. Han stoppade
bara täcket omkring henne och mumlade:
»Vill du inte ha kaffe?»
»Nej.»
Därmed gick han, och den sjuka låg ensam.
Dagern började göra rummet ljusare. Och på spiseln
sprakade brasan muntert. Allt som dagern blef starkare, blef
eldskenet mattare, och en kall, nykter färgton låg öfver
rummet.
Den sjuka slog om en stund upp ögonen, förvånad öfver,
att hon inte var rädd. I går hade ensamheten förskräckt
henne, och i dag kände hon ingenting. Hon hade lefvat i
sjuttio år, och hennes mesta tid hade upptagits af arbete.
Som sex års flicka hade hon fått börja hjälpa sin mor med
att se efter de yngre syskonen. När hon var fjorton, kom
hon i’ tjenst, och när hon var nära trettio, blef hon bekant
med Söderberg. Det hade varit ett tungt arbete under alla
åren, både när hon var barn, när hon var i tjänst hos andra,
och sist när hon släpade för man och barn. Det fans ingen
känsla hos henne vare sig af fruktan eller ens af förundran.
Det var bara det, att nu var värk et slutgånget, och uret
skulle stanna. Lifvet hade tröttat ut henne, så att kraften
gått bort, som när ett gammalt träd står i skogen och
vissnar på stammen. Den stora hvilan kom och hon hade ingen
motståndskraft emot den lika litet som en utarbetad
människa, när kvällen kommer, har kraft eller lust att emotstå
sömnen.
Gernandts Folkbibliotek. I. XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
