Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 110 — t
svaga naturer kommer ödmjukheten med motgången, och
Erik Boman fann med sig själf, att han var den sämsta,
den mest förtrampade, den lägsta af alla mänskliga varelser.
Intet arbete kunde vara så smutsigt och lågt, att icke han
skulle vilja utföra det. Men människorna sågo det icke.
De kunde rakt inte begripa, hvilken stillsam och ordentlig
arbetare en husbonde skulle ha fått i honom. Aldrig skulle
han ha öppnat sin mun till en motsägelse, aldrig knotat, om
han också fått dålig mat och ändå behöft släpa från morgon
till kväll, så att han föll ihop af trötthet, när aftonen kom.
Ah! Han skulle ha mottagit alltsammans. Som en nåd
skulle han tagit allt lifvets elände och på sina knän tackat
Gud, som var hans fader i himmelen, bara han funnit så
mycket som en enda liten vrå, där han kunnat krypa in
och känna sig hemma. Men därhän kom ban aldrig, och
aldrig skulle han komma så långt. I stället hade ban nu
strukit omkring halfva Öland, snart skulle han komma
tillbaka till den plats, där ban steg i land. Ur gård
och i gård hade han gått, ibland fick han mat, någon gång
pängar, oftare blef ban utkörd utan att få något alls.
Stadigvarande arbete fick han aldrig. Under några dagar hade han
fått hjälpa till med skogshygge i trakten af Böda. Men nu
var han ledig igen, ledig att njuta lifvet och fri att göra,
hvad han ville och behagade.
Han var en fri arbetare. Ingen människa skulle hindra
honom från att lägga sig här bredvid vägkanten och svälta
ihjäl, om ban hade lust med det. Stryka omkring på
landsvägarna kunde han också göra, så länge han behagade, och
ban hade ingenting annat att frukta, än att länsman skulle
ta’ fatt honom och skicka honom gratis hem till den socken,
där lian var skrifven. Ty det hade länsman rätt till, och
om det inte hade skett, så var det väl därför, att inte alla
hade lust att angifva människor, därför att de sökte arbete.
Det hade börjat roa honom ibland, när ban såg, att
hans inträde väckte skrämsel i stugorna. Ibland när han
fick mat, tyckte han, det såg ut, som om man gaf honom,
därför att ingen tordes neka, och ban skrattade högt för sig
själf, när han tänkte på, hvilken mäktig man han var, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
