Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 111 —
bara behöfde visa sig, för att människor skulle ge honom,
1 ivad, han behöfde.
Underligt var det i alla fall, att man kunde få sätta folk
i fängelse, därför att de sökte arbete. Det var lösdrifveri.
Ja, det förstås. Men när ingen vill ge’ en stor, stark karl
arbete, så måste ban ju drifva omkring. Lagen befalde
honom att hålla sig hemma och svälta ihjäl. Det kom an
på, om han hade lust med det. Och hungersdöden var
långsam. Alltid kom det något i vägen, som i sista stund höll
det besvärliga lifvet uppe.
Ju mer lian nu närmade sig bebodda trakter, desto
lifligare vaknade inom honom fruktan för. att någon skulle
anmäla honom, så att han blefve gripen och hemskickad. Han
säg nog icke förtroendeväckande ut. Hans kläder hade blifvit
smutsiga och trasiga, hans ansikte magert, ocli ögonen lågo
ännu djupare än vanligt. En dag, när han satt i en
bondstuga, hade han fått se sina drag i en spegel, som stod på
bordet, och han blef nästan rädd för sig själf. Så magert
var hans ansikte, så oredigt hans hår, ocli så skarpt blickade
ögonen fram under den starka pannan, hvilken var våt af
svett. Hela hans ansikte såg ut som en dödskalle med
ögon, där köttet försvunnit, så att huden låg tätt utmed
benet.
Han gick hela dagen ända till middagstid. Sedan sökte
han hvila. På samma sätt förflöt nästa dag. En besynnerlig
ångest kvalde honom. Han var rädd för dagsljuset, och
samtidigt med att han märkte, hur hans åsyn skrämde de mötande,
kände ban själf fruktan för dem. Tankarna började
återvända till en liten backstuga, som låg vid skogskanten, och
där en gammal hopfallen gumma satt och väntade på, att
lifvet till sist måtte lämna henne i ro. På samma gång
tänkte ban på sig själf.
Hans hjärta krympte tillsammans af medlidande med
den stackars Erik Boman, som fick gå ur gård och i gård
och tigga sig till litet mat. Han hade börjat se på sig själf,
som på en annan person, och ban talade halfhögt om denne
andre som om en fattig stackare, hvilken icke hade någon
annan i världen att trygga sig till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
