Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 117 — t
vette ut mot slätten, fans icke, och landstrykaren smög sig
försiktigt ända fram till väggen för att se, om det fanns
någon spricka, genom hvilken han kunde se in i stugan. Då
hörde han ljudet af en röst. Han ryckte till och stälde sig
med örat lutadt mot den otäta väggen. Hela hans kropp
skakade, som om han haft frossan, och han lyssnade ånyo.
Nej, han hade icke hört fel. Det var en kvinnoröst, lian
hört. Hon talade och jollrade därinne. Hon var alltså icke
ensam. Men med hvem talade hon? Han stälde påsen ifrån
sig och med hatten tillbakask juten i nacken och käppen i
handen, intog ban för tredje gången sin lyssnande ställning.
Då urskilde ban tydligt den gamla gummans röst, som
entonigt framjollrade ofattbara ord, och strax därefter hördes
ett sakta skrockande.
»Hon har höns i stugan», tänkte vandraren. Han var
så upprörd, att lians mun hängde öppen, som om han varit
rörd af slag. Han visste icke, hvar han var, eller hvad han
gjorde. Med ett rvck slet ban upp dörren och störtade in.
Lutad öfver en gryta, som kokade vid den svagt
flämtande elden, stod en gammal gumma, hvilken syntes vara
densamma, som han sett ifrån kvarnen gå fram till stugan
och släpa på något tungt. På en tapp halm bredvid henne
låg en höna på ägg. Vid lians inträde vände den gamla
hufvudet emot dörren, och eldskenet föll på ett torrt, gulnadt
ansikte, från hvilket ett par frågande ögon stirrade emot
honom.
Med en blick såg han hela rummet, och i det lian höjde
sin tunga käpp, slog ban den med all makt gång på gång
mot gummans hjässa.
»Du ska’ dö», skrek ban. »Följa mig i eländet. Hvarken
du eller jag ska’ gå här .längre ocli slita för att kunna
lefva.»
Han slog, till dess den skrumpna kroppen låg orörlig
och stel på det gråa golfvet, och när den gamla låg död
framför honom upphäfde landsstrykaren ett skrik. Det lät
som ett vilddjurs rytande. I samma ögonblick sjönko hans
annar maktlösa ned och medvetslös stod ban flämtande och
betraktade den liflösa kroppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
