Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 146 —
ocli snart var den gamla stammen borta, nya kommo till,
och för dem var den unga hustrun endast och allenast
matmor ocli icke als kamrat. Så det gick nog.
Men hennes första och starkaste känsla, när hon blef
gift, var den, att hon nu hade sitt eget ocli ej behöfde lyda
andra. Erikson förstås, men han var ju hennes man, ocli
med honom hade hon förresten ett så godt öfvertag, hon
kunde önska sig. Utom när ban var full, ty då vågade hon
ej knysta och ingen annan häller.
Hennes fordringar på lifvet voro ej häller så
öfverdrif-vet stora. Alting ville hon hafva ordentligt och bra i sitt
hus, och till man skulle hon ha en riktig bra karl, som var
snäll emot henne och inte söp för mycket. Och barn önskade
hon sig, som hon ville ha heder af, men inte en hel kull.
som åt opp bela huset för dem. Det var hon öfverens om
med Erikson.
De första månaderna var bon riktig lycklig. Lifvet
gick enformigt och stilla inom hus, och ute arbetade Erikson
med drängarna, så länge det var dager, på att hugga ved
och laga upp båtarna eller se till ladugården. Och de långa,
mörka kvällarna sutto de inne och bundo not, medan
samtalet gick ibland muntert, ibland trögt och enformigt. Men
altid hade Tea en känsla af, att hon hade kommit i en annan
ställning i lifvet, som var rikare och bättre. Hon tyckte, att
hon aldrig förr hade lefvat riktigt, och att hon nu hade alt.
hvad hon kunde önska. Och när våren kom, och drifvorna
smält undan, när alting ute började spira och gro, när
karlarna plöjde upp åkern för nysådd, när solen sken på
ekbackarna midt emot stugan, och lärkorna med sitt muntra
drillande snurrade uppe i solskenet, då märkte Tea med tyst och
innerlig glädje en förändring med sig själf, och en dag sade
hon Erikson, när de voro ensamma, att de till julen nog
skulle få en till att sörja för i stugan. — —
Det var i början af December. Snön hade redan
bäddat ned sig i skogen mellan stenar och trädrötter, den täckte
åkerfälten som en vid, fast massa, och på taket låg den
fots-högt med ett djupt hål omkring skorstenen. Erikson hade
redan i flere dagar talat om, att man borde skotta bort den.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
