Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 166 —
och i det rösten hämmades af gråten, lade hon armarna hårdt
omkring mannens hals, och snyftade: Herre Gud. Erikson.
Herre Gud.
Och vinter efter vinter gick, som den lösa sanden
oupphörligt rinner ur tidens stora, outtömliga timglas. Erikson
lick inte skogen, men han fick körslorna. Och när någon
tid hade gått, kunde han tala om hela historien själf och
förklara, att han var belåten med det ändå, som det var.
Och Tea hände det nog mer än en gång, att hennes man
slog henne. Men hon led ej däraf så som förut. Han tyckte
ju om henne ändå och var snäll emot henne.
Ty det lins ingen, som inte stretar emot i början, när
lifvet bjuder honom sin beska dryck, och ändå fins det ingen,
som icke tål, mer än han tror.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
