Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 169 —
gån bredvid sängen ocli girigt sögo den mjölk, som modern
själf icke mäktade gifva dem.
Hon slöt ögonen, ocli när barnen somnat, gledo hennes
minnen fram, ocli under de darrande ögonlocken trängde sig
stora, tysta tårar.
Att han hade kunnat lämna henne så ensam, förstod
hon. Men hon sörjde däröfver med den öfvergifnas hela
ensamma bitterhet. Hon visste så väl, att när männen fått,
hvad de åtrått, gå de sin väg och lämna mödan åt kvinnorna,
och om den, som öfvergifvit henne, visste hon, att han liade
gjort så förr. l)et var flere kvinnor än hon, som setat med
barn efter honom, när han for till Amerika. Att ban lockat
henne först och sedan öfvergifvit henne, det hade hon sörjt
öfver så länge, att den sorgen liksom stelnat inom henne.
Det kändes, som 0111 den plats, denna sorg förut intagit i
hennes bjärta, nu var kall och tom och icke ens lönade
mödan att söka återfinna.
Hon såg bara en scen, och det var, hur hon en dag
hade kommit fram till arrendatorn, hos hvilken hon tjänade.
Som den naturligaste sak i världen hade hon sagt honom,
att nu kunde hon inte tjäna längre. Det var bäst, att hon
iinge gå hem till sina föräldrar, innan det blef för sent. Han
liade svarat belt lugnt, att det var nog det bästa. Så liade
• han sett nedåt hennes kropp och dragit på mumien.
Och så hade hon gått, ensam med ett knyte i handen.
I fönstret liade barnen setat och sett efter henne, och hon
liade märkt, att de knuffat på hvarandra och skrattat.
Det såg hon i minnet, medan den trånga gården med
brunnen och skrindan, som altid stod vräkt mot staketet,
trädde fram för hennes inbillning. Men hvad som grämde
henne var, att husbonden inte kunde ha spänt en häst för
den skrindan och skjutsat henne hem, eller åtminstone bara
ett stycke af vägen. Då hade hon kommit till de sina och
fått föda sina barn i ro, och hon liade icke behöft att. ligga
främmande människor till last ocli veta, att de gingo och
väntande på att hon skulle blifva frisk, så att hon kunde
komma ur huset.
Gernandts Folkbibliotek. I. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
