Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 170 —
För västen voro de vänliga mot henne. Det var
herrskapsfolk, till hvilka hon kommit. En gammal fru gick ut
oeh in och gaf henne alt hvad hon behöfde, både mat ocli
hjälp med barnen. Och en gång, när hon låg och blundade,
och de andra trodde att hon sof, hade en gammal herre varit
där inne. Hon kände igen samma ansigte, som hade böjt
sig öfver henne på trappan, och hon hörde honom säga till
den gamla frun:
— Ja, ja, Kristin! Också vi ha en gång varit unga.
Men bela tiden plågade henne den tanken, att hon låg
främmande till last med sina barn, och hon skämdes också,
att främmande skulle se dem. Ty det var hos herrskapsfolk
hon låg, och inte hos sina likar.
Därför steg hon upp på femte dagen, ocli fast de gamla
gjorde alt för att hålla henne kvar, tog hon sina barn på
armen och gick, sedan hon tafatt sagt farväl och tackat för
hvad hon fått oeh för det besvär, herrskapet gjort sig.
I fönstret stodo de båda gamla och skakade sina
hufvuden, när de sågo efter den ensamma flickan som ej kom
sig för att vända sig om och hälsa till afsked, där vägen
svängde vid bärgklinten.
Den unga kvinnan tänkte underliga tankar, när hon
ensam gick vägen framåt med sina barn. En kall vind svepte
omkring henne och ruskade i granar och tallar, så att stora
snöflingor föllo ned ocli gjorde djupa bål i den lösa snön.
I öster stod ett stort, tjockt moln, och genom den gråa
vinterdagern lyste ingen solstråle fram. Skärgården var kall och
öde, den såg hemsk ut, öfver alla föremål låg dagerns
entoniga känslolöshet.
Flickan gick långsamt framåt för att ej trötta ut sig,
innan hon ens kommit så mycket som halfvägs på ilen mil,
hon hade att gå. Barnen höll hon ett på hvar arm, tätt
insvepta med sjalar och lindor, som hon fått till låns at’ den
gamla frun. Hela deras kroppar voro nästan begrafna i
klutarna, och hon höll deras små ansigten lutade mot sin skuldra,
för att de ej skulle bli kylda af den skarpa blåsten.
Från det stora molnet i öster kom en skarp, kall vind,
som med ett hvinande ljud strök fram mellan träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
