Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 188 —
för sina egna lif, och det fanns icke en, som icke visste, att
ett brott 1 »lifvet begånget. Det fanns icke en, som ej kunnat
nämna den brottslige vid namn, och det fanns ingen, som
ej brann af detta begär att utlämna honom till straff,
hvilket griper alla när en oskyldig blifvit offer för en
missgärning.
1 båtskjulet vid stranden stod fyrvaktaren lik, och kring
bräderna, på hvilka den döde hvilade, hade enbuskarna fått
släppa till sina kryddoftande grenar. Hvarje dag gick den
gamla modern dit ned och såg till sin son. Den gamla
bibeln hade hon med sig, ocli hvarje gång satt hon där
länge. Hon fick också gå inånga gånger. Ty liket måste
blifva ofvan jord, till dess att läkare hann anskaffas för
besiktningen.
Den ende, som ej visade något tecken till oro eller
förvåning öfver det skedda, var Berglund. Krökt i ryggen
och undfallande som alltid gick han sin väg fram, talade lika
litet eller lika mycket som vanligt och öfvertog utan att knota
den del af vakthållningen vid fyren, som eljes skulle fallit
på den aflidnes lott.
Men den dag, då doktorn väntades, var han borta. I
gryningen rodde han bort frän ön. och han medtog
ingenting annat än de kläder, ban bar på sig, och några kakor
bröd. När man kom in i hans rum, sof den lilla flickan
ensam i den utdragna fållbänken.
Här slutar sagan om detta underliga brott, som en
gammal gubbe utan begriplig orsak begick ute på den
ensamma ön, där diktaren ville drömma, att friden skulle råda
bland förnöjsamma människor. Ilur han blef gripen ocli
ficks att bekänna, kommer icke denna historia vid.
Bekännelsen bröt öfver hans läppar, när lotsen på det fartyg, där
han fiskades upp, kände igen honom och kallade honom för
mördare. Bekännelsen gick öfver hans läppar och fullbordade
hans öde. Men motiven till själfva handlingen höra till dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
