Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 192 —
riktig broderskänsla han hade närmat sig honom. »Dömer
ieke, så värden I icke dömde», var ett ord, som betydde
mycket i pastorns hela världsåskådning. Det hade kostat
honom icke ringa själföfvervinnelse att lyckas få detta ord i
så fullkomlig samklang med det lif, han förde, att han själf
åtminstone sällan märkte, att någon egentlig brist på dylik
öfverensstämmelse fanns. Prästen var nämligen en allvarlig
anhängare af nyare riktningar inom teologien. Han tolkade
Jesu lara fritt, och han fäste framför allt afseende vid dess
djupa, rent humanistiska betydelse. Skolastiska
spetsfundigheter och teologisk säkerhet voro honom främmande.
Han visste därför också med sig, att vid de samtal,
hvilka han hittills hållit med fången, hade han gått honom
till mötes som en broder. Det var en broders hand som ban
hade räckt honom och en broders ord som lian talat till
förmaning och tröst. Och dock måste det hafva varit något,
som fattats i all denna broderlighet, Ty pastorn kunde icke
dölja för sig själf, att under de fyra eller fem samtal, hvilka
fången och han haft med hvarandra, kunde ingendera sägas
hafva kommit den andre närmare. Fången hade svarat
höf-ligt och allvarligt på alla de frågor pastorn hade riktat till
honom. Han hade icke undandragit sig att lemna de
upplysningar om sitt eget själstillstånd, som pastorn hade begärt.
Men ban besvarade genomgående de framställda frågorna
kort och knappt, och han undvek sorgfälligt att göra en enda
af dessa utförliga berättelser på sidan om själfva frågan,
lnnlka alltid äro mera värda för själasörjaren än det direkta
svaret själft. Ej heller kunde pastorn säga sig hafva kommit
så långt som han önskade i fråga 0111 att väcka fångens
syndakänsla, än mindre ånger. Det föreföll honom nämligen,
som 0111 denna känsla bort ligga så öppen och klar inom
denna själ, som en blottad nerv. Han borde reagera vid
minsta beröring. Ty mannens skuld ropade mot himlen, och
ban hade ingen ursäkt för sin synd. Men icke heller i detta
fall kunde pastorn märka, att hvad han väntat sig verkligen
inträffade. Fången visade ingen motvilja mot de andliga
samtalen, och han hade ingen obenägenhet emot att höra
guds ord eller att sysselsätta sig med de andliga tingen. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
