Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 193 —
pastorn luule icke desto mindre hela tiden den uppfattningen,
att den dömde hörde på honom mera af höflighet än af behof.
Det föreföll pastorn nästan, som om fången i sitt stilla sinne
hade kritiserat själasörjaren, i stället för att det här om
någonsin tillkom själasörjaren att vara den öfverlägsne, om
också med bibehållande af det broderlighetens ödmjuka sinne,
som Kristi lära kräfver af sina bekännare. Det var
emellertid nästan, som om fången hörde på hans ord med
väl-välligt öfverseende och kände sig glad, när han gick.
Icke heller under rättegången hade man lyckats att
sprida något ljus öfver motiven till denna sällsamma
förbrytelse. Fången svarade på alla de frågor som framstäldes
till honom, och han gjorde det i en ton, hvilken var foglig
och mild, men eget nog icke saknade en viss anstrykning af
värdighet. Det var endast i ett fall, som han totalt vägrade
att lämna alla slags upplysningar, och det var när ban
tillfrågades angående motivet till själfva brottet. Den mördade
var en handelsresande och ban hade helt nyligen kommit
till hufvudstaden. Han hade knappast varit där i två dagar,
när plötsligt det olycksdigra skottet ändade hans lif. Den
tilltalade hade gått fram till mannen, frågat honom, om hans namn
var det och det. När den andre svarade ja, drog han upp
revolvern och sköt på två stegs afstånd. Han hade alltså aldrig
förr sett sin vederdeloman, och han bekräftade detta äfven
inför rätten. Men i öfrigt var han komplett halsstarrig och
icke ens upplysningen, att kännedomen om de verkliga motiven
till gärningen möjligen kunde mildra hans brott, lyckades
att öfvervinna hans tystnad.
Mannen var och förblef en gåta i alla afseenden.
Det slags förbehållsamhet som denne man visat, och
som låg i hela hans sätt, hade på pastorn under vissa stunder
gjort ett pinsamt och nästan förolämpande intryck. Det
kändes nedsättande för hans egen värdighet, och ehuru
pastorn var alltför sträng mot sig själf för att tillåta en dylik
känsla blifva den härskande, kunde han dock icke undgå att
af densamma mottaga ett visst intryck, hvilket var
ogynnsamt för fången.
Gernandts Folkbibliotek. I.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
