Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 200 —
brors band i min ocb ögonen riktade på det bleka, kalla
ansiktet framför mig: Jag svor en ed, att hvar jag mötte i
lifvet denne man, som gjort henne så mycket ondt, skulle
jag döda honom eller sätta lifvet till. Min bror liar mött
honom en gång. Det är nu många år sedan. Kan svek sin
ed. Han sade. att han hade hustru och barn, och att ban
icke kunde. Jag har aldrig mött mannen förrän nu — när
det skedde. Jag har också hustru och barn. Men jag höll
min ed, jag sköt ned honom som en hund, och jag kan inte
ångra hvad jag gjort, Säg mig. ni som är präst, om jag
icke kan vinna förlåtelse utan ånger.
Det blef tyst i cellen, och prästen torkade sin panna,
på hvilken svettdroppar pärlade fram. Farhågan att stå inför
en abnormitet inom själslifvet hade glidit bort under mannens
berättelse, och känslan af det mänskliga i detta öde grep
honom starkare, än ban ville erkänna för sig själf.
— Svara mig präst, sade fången. Och det låg förtviflan
i hans blick.
Men prästen kunde icke svara. Undvikande fångens
blick, sade ban ord, som icke hörde till saken, ord, hvilka
förde honom långt bort ifrån den egentliga frågan.
- Hvarför, sade han, skall denna bikt hållas hemlig?
Inför mänsklig lag skulle den måhända kunna lindra ert
straff, om också icke helt och hållet borttaga det.
Fången såg upp, och det drog sig två skarpa linier
kring hans mun.
- Min hemlighet är min, sade han. Min och den
dödas. Hvarför svarar ni mig icke?
Men prästen teg fortfarande.
Utan att säga ett ord, reste han sig upp och gick. Och
det enda svar han gaf, kom i tårarna, hvilka utan att ban
märkte det, runnö utför hans kinder.
Men detta öde förföljde honom, och han kunde ej blifva
det kvitt. Det följde honom i hans tankar, gnagde och
oroade honom, ännu när han låg i sin bädd och skenet från
stearinljusen bakom »len gröna skärmen föll öfver hans
örn-gått. Det fyllde honom med en oro, som om bela hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
