Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 219 —
Men den tystnad, hvilken nu rådde, var vida olika den,
hvilken förut härskat, medan fvrvaktaren och hans biträde
ensamma dröjde däruppe, vaktande ljuset i fyrens enorma
lampa. Denna tystnad var full af skrämsel, mättad af den
underliga, hemska förkänslan af något ondt, hvilken kommer,
när man vet, att ute ]>å sjön drifver ett fartyg, som förgäfves
ropat till land efter hjälp. Denna skrämsel blandade sig hos
de båda fyrkarlarna med en känsla af, att saken icke kom
dem vid, att de hade gjort sitt, vakat och sagt, hvad de
tänkte. De försökte att hålla sig fast vid denna tanke, stödja
sig vid den och med detta stöd återkomma till den tröga
likgiltighet, hvilken förut behärskat dem. Men det var icke
längre möjligt. Öfver hafvet ljöd ej längre endast stormens
dån och vågornas buller. Där fans också ljud som af döfva
människoröster, hemlighetsfulla, underbara ljud, hvilka gåfvo
syner och satte inbillningen i rörelse. Mot klippan under
dem slogo ej endast böljorna. Det var som armar, hvilka
arbetade för att hålla sig fast, hufvuden, hvilka krossades
mot den hårda trappa, som vågorna sköljde, och ofvanför
hvilken dörren var stängd. De båda männen sutto ej längre
nedsjunkna. De sågo båda ut genom de isiga rutorna, och
som om bådas tysta skrämsel haft något af ömsesidig smitta
så låg ej längre hafvet framför dem i ökenartad enslighet,
upprördt som en stor död massa, hvilken häfdes i gagnlöst
raseri. l’å de skiftande vägar, som målades af glittrande
ljus öfver bärg af vågor, bakom hvilka glänste ett mörker
som af snön färgades hvitt, skymtade för deras uppjagade
inbillning master och tackel, hvilka reste sig ur vattnet,
slungades fram och försvunno i obarmhertigt jäsande skum.
De fantastiska ljusskiftningarna blefvo till ansigten, hvilka
försvunno som såpbubblor, hvilka smattrades sönder mot
rutan. Och när vinden tjöt genom fyrens huf ryckte de till,
emedan de tyckt sig höra det vansinnigt förstärkta ljudet af
ångbåtens sista dödshvissling.
Den ende, som icke såg ut, vår lotsen. Med hufvudet
lutadt mot banden satt ban framme vid bordet och såg stint
mot dörren, genom hvilken ban kommit. Och som frukten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
