Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 293
VI.
Dag för dag tänkte Elin på, om hon ej kunde finna
något sätt att blifva af med Fredriks besök. När ett par
dagar hade gått, hade ban kommit aldeles som förut. Han
kom mera sällan, och ban stannade icke kvar så länge som
förr. Men han kom ändå, fast ingen bad honom därom,
och Elin altid var fåordig, ibland, som hon själf tyckte, rent
af ohöflig. Han satt på stolen nere vid kakelungnen och
talade om sig själf och sin kärlek till Elin, om sin hustru
och sina små barn, om sitt arbete och sina inkomster. Men
ständigt vände ban tillbaka till detta samma, hur bra de
kunde ha haft det, om han varit fri nu, när hon kanske
eljest skulle hafva tagit honom. Och Elin satt mest och
hörde på. Hon var trött på att motsäga honom, och hon
kände sig innerligt belåten, när ban gått sin väg. Och gång
efter gång beslöt hon, att när han kom härnäst, skulle hon
säga ifrån, att han ej fick komma dit mera. Det gick icke
an. Grannarne hade redan börjat tala om det. Gång efter
annan uppsköt hon det. Ocb för hvarje gång blef henne
också ett afgörande alt svårare.
Elin vaknade en natt vid 12-tiden af, att någon slog
ett häftigt slag på dörren.
Hon reste sig yrvaken upp i sängen och försökte ruska
lif i sin sängkamrat.
—- Hvem är det?
Hon hörde en stark knackning på dörren igen.
— Det är jag.
— Herre Jessus, Hilma, vakna då? Det är Fredrik,
vet jag.
Bultningarne fortforo, och på rösten hörde hon, att
han var drucken.
— Öppna, säger jag. Elin du, öppna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
