Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 304 —
Värst var det i alla fall, när flickorna sade något åt
honom. Ibland blef Petter arg och tog igen. Men ibland
gick han npp på skullen och grät för sig själf, när han tänkte
på sitt öga, som aldrig kunde se rätt på världen, ja, som
inte en gång kunde se nå’nting als. Ty Petter hade själf
lust att säga både ett och annat åt flickorna. Men han
tordes aldrig. Så fort ban tänkte säga något, såg han genast
sitt fula öga i tankarna och då domnade orden bort på hans
hjälpte henne meil att vefva npp ämharet
läppar. Andra kunde säga sin mening med ögonen, så att
för dem var det alltid lättare. Men det kunde inte Petter,
och därför fick han behålla sina funderingar för sig själf.
I all tysthet hade Petter emellertid som man säger,
kastat sina ögon på Klara, en duktig, blond jänta, hvilken
tjänade hos rättarn. Kättarns bodde i en stuga för sig, som
låg bakom statbygningen. Men de begagnade samma brunn,
samma sophög och samma vedbacke som de andra statarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
