Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 305 —
Därför hade I’etter många tillfällen att titta på Klara, och
han försökte altid laga så, att han kunde få se henne,
åtminstone ett par gånger hvar dag.
Han tyckte, att Klara var utmärkt vacker. Ilon hade
så’na pigga, trefliga ögon, tyckte Petter, och när hon
skrattade och vickade på sina starka höfter, förekom det honom,
som om han aldrig i sitt lif skulle kunnat få erfara en större
glädje, än om han fick ta henne om lifvet och sätta henne
i sitt knä och kyssa henne, just när hon skrattade. Men
det tordes han aldrig tala om, fast han nog såg, både att
de andra pojkarne brukade tillåta sig dylika friheter, och att
Klara å sin sida ej häller tycktes upptaga det illa. I stället
brukade han altid passa på, när Klara skulle gå och hämta
vatten. Då gick han efter henne och hjälpte henne med
att vefva upp ämbaren. Och han tyckte, att Klara, som
nog begrep, hvarför lian gjorde det, gärna kunde ha hjälpt
honom litet på trafven. Men när hon inte gjorde det, så
var det väl för det fula ögats skull, tänkte Petter och suckade.
Brunnen låg annars så bra till. Den var gräfd bakom
vedboden, framför sig hade man bara stora åkern, som
vanligen var tom, bakom stod den rödmålade väggen som ett
skydd mot alla nyfikna blickar, och på gafveln låg
vedbacken, så att om någon kom, hörde man genast, hur det
knastrade i spånorna. Ensamheten hade nog frestat Petter,
men han kunde inte komma sig för att göra ens det
lindrigaste försök till ett närmande. Ty om Klara blefve stött,
så kunde hon gå och tala om det för de andra. Och då
skulle det nog bara bli samma låt som vanligt. Alla skulle
tala om Petters öga, och så skulle de skratta åt honom igen.
Och det var Petter lika nöjd om.
Men en dag, när han gick uppför trappan, hörde han
en af karlarne säga:
— Det fins ingen karl så dålig, så han inte kan bli gift.
— Nej, nej, svarade en kvinlig röst. Det kan nog så
vara det. Man vill ju gärna ha sitt. Och därför gifter sig
människan. Men det är inte sagdt, att kärleken kommer, för
att man gifter sig.
Gernandts FolkUbliolcK. X.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
