Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 311 —
Han hade visserligen aldrig trott så strängt på, att det
var något ordentligt mellan honom och Klara. Men hon lät
honom ju i alla fall kyssa sig, och när hon var vid riktigt
godt lynne ocli ingen såg det, kysste hon honom tillbaka.
Så att något var det väl i alla fall. Att hon hade sina
vänner bland de andra pojkarna också, det visste han nog. Och
det brydde ban sig inte om. För det hade de andra flickorna
också. Och något roligt ska man ha, när man är ung. Men
att det där skulle hända just nu, när han var så glad i henne,
det grämde honom. Och han kom öfverens med sig själf,
att han skulle lägga bort att tänka på Klara.
Men när ban så fick se henne igen — hon kom öfver
gården i solskenet med hufvudduken hängande löst om halsen
och småskrattade för sig själf, i det hon såg, att Petter tittade
ondt på henne — då tyckte han, att hon var ändå vackrare
än förut. Och när hon hade försvunnit bakom
statbygnin-gens knut, följde ban efter henne, troget, som en piskad
hund följer efter sin herre. Och han hann upp henne på
kökstrappan till rättarns stuga,
— Hvad vill Petter ha för en dans? sade Klara och
vände sig om, som hon brukade.
— Det var så länge se’n jag såg Klara, sade Petter
och tittade så vänligt han kunde med sitt ena öga.
Klara skrattade och gick in i köket. Men Petter gick
efter, och eftersom Klara var ensam där inne, tog han henne
om lifvet och kysste henne två gånger på mun, utan att
säga ett ord. Sedan gick han sin väg, lika tyst som han
hade kommit. Och Klara såg för första gången litet
fundersam efter Petter, när han stängde dörren efter sig. —
När höbärgningen var slut, skulle det bli dans på logen.
Petter hade varit i sta’n och köpt sig en brokig väst och en
grann halsduk. Han hade själf snyggat opp sina kläder,
borstat stöflarna och strukit olja i håret. Och när han hörde
fiolen ocli handklaveret, som lät långt ut öfver åkern, tog
han mod till sig och gick öfver backen bort till logen, där
det stod fullt med folk i den öppna dörren.
Petter hade nu blifvit så pass karl, att det inte var
någon, som skrattade, när han gick förbi. Patron nickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
