Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 325 —
ken fallit ned omkring den bruna halsen, så att hufvudet
var bart. Och hon sjöng på en gammal visa:
»Ängen var grön,
Och flickan var skön,
Och gossen var fuller af falskhet.»
Det. var lögn, tänkte Petter. Och lian kunde aldrig
begripa, hvarför hon sjöng den visan. Men tänkte på henne
gjorde han i alla fall. Han såg, hur hon brukade skratta,
med hufvudet på sned och hakan tryckt intill den fylliga
halsen, ocli han kom ihåg, bur han brukat få kyssa henne,
när de voro ensamma. Han mindes hennes läppars värma,
och hennes ögons glans. Som om ingenting hade händt
under mellantiden, började lians tankar att gå sin gamla gång
mellan torpet och Klara. Och han tyckte, att han varit dum,
spm kunnat låta bli alt så mycket som tala till henne under
bela denna långa tid.
Hon var inte sämre nu, än hon hade varit förut. Inte
ett tecken! Att hon var lätt på tråden, nåja, det hade han
ju altid vetat. Det var bara det, att nu visste alla
menniskor det. Men det var väl i grund och botten ingenting att
fästa sig vid. Fick ban henne bara en gång, så skulle han
alt försöka, 0111 han ändå inte kunde få behålla henne. Ocli
lyckades det inte ändå! Ja, då skulle han slå henne. •—
Men han visste med sig själf, att det skulle han aldrig göra.
Det var bara en sak, som han inte ville tänka på.
Och det var det der stygga ordet, som hon hade sagt. Men ban
slog bort det, så fort det ville tränga sig in i hans tankar.
Att han var så ful, det var olyckan, och det var det, som
hade vållat altsammans. Men nu skrämde det honom inte
längre. Ty nu, när alla talade ondt om Klara, nu hade hon
ingen annan att ty sig till. Och nu kunde det allt hända,
att lian väntat länge nog, och att det kanske lönade sig att
tala till sist.
En kväll gick han ner till brunnen igen vid den tid,
när ban visste, att hon brukade komma, och satte sig på
karet och väntade. Det var så länge sedan, att det föreföll
honom riktigt besynnerligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
