Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nej, jag vet nog det, sade Petter och flyttade sig,
där han satt på brunnskaret, så att hans ena öga lyste rätt
emot Klara. För Klara var det ingenting. Men för mig var
det något. Och därför ville jag tala med henne.
– Det är, som det är, nu, sade Klara kärft, och ville
lyfta upp ämbaret igen.
— Nej, nej, sade Petter och reste sig. Vänta nu litet.
Klara har aldrig brytt sig om mig, det vet jag nog. Men
om jag nu kan få ett torp till våren, vill inte då Klara flytta
med mig? Det vore väl ändå bättre än att gå här och
släpa.
Hon såg på honom, förvånad, som hon aldrig varit i
sitt lif. Och hon skulle nästan ha känt sig skamsen, om
det inte hade varit Petter. Men fast hon förstod, hur ärligt
han menade, och fast hon lika klart insåg, att det var det
enda, som nu kunde hjälpa henne, så såg hon bara, hur ful
han var. Och hon kunde inte undertrycka ett leende.
Petter märkte det och blef aldeles röd. I det han såg
bort öfver vedbodens tak, sade han:
— Du tycker, att jag är ful, förstås.
Klara visste inte, hvad hon skulle svara. Och för att
hon inte skulle behöfva stå och se på honom längre, gick
hon fram och tog Petter i hand. Petter hade tyckt bättre
om, ifall hon svarat något. Men när hon inte gjorde det,
tog han henne i stället om lifvet och kysste henne, aldeles
som i gamla dagar. Men nu gjorde han det på annat vis
än förr. Ty nu visste han, att han skulle få henne.
Men när ban sedan vefvat upp ämbaret åt Klara, blef
hon alvarsam, såg på Petter och sade:
— Hvad tänker du, vi ska’ göra med barnen?
Petter såg bort igen. Han tyckte, det var hårdt, att
han skulle sörja för andras barn. Men så är det altid här
i världen, tänkte han. Den ena har nöjet, och den andra
får besväret. Men ban hade tänkt på saken förut, och därför
svarade han:
— Det blir bäst, att vi tar hem dem. Att akordera
bort dem kostar för mycket.
— Det vill jag inte häller, sade Klara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
