Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 356 —
hö’t skulle bärgas iu. Det tyckte också Sven Ersson gick
för långt, och det var därför, ban kom att slå sonen.
Men om Gustaf icke brydde sig stort om landtbruket,
så var det i stället en annan, som gjorde det så mycket mer.
Och det var den äldsta dottern, Johanna, en storväxt, stark
jänta på närmare trettio år. Som en karl — och värre än
en karl, brukade de säga — låg hon i med arbetet från
morgon till kväll. Hon sparade in en dräng åt Sven Ersson,
det sade han själf. Ty hon kunde plöja och så, föra lien
och packa ett hölass, rida hästarne i bet, köra timmer ocb
gräfva i jorden. Allt det tyngsta arbete kunde hon göra.
Aldrig blef hon trött, och aldrig var hon ledsen.
Hon var större än brodern, eller såg åtminstone större
ut, och hon hade hela hans lifliga, friska lynne, utan att
äga något af hans obeständighet och lust för dagdrifveri.
Hon var af dessa människor, hvilka synas liksom födda för
det hårdaste arbete, ocb som växa starkare och skjuta
kraftigare växt under ansträngningar. Hennes bröst stodo
fylliga under de kraftiga axlarna, och ur det runda ansigtet
med dess starka haka, något stora näsa och bestämda mun
lyste under ett yfvigt hårfäste ett par ögon, hvilka sågo ut.
som om de icke kunde låta sig förbryllas af något i världen.
När hon kom genom skogen med kjolarna oppdragna, bara
armar ocb sjaletten löst knuten under hakan, hördes hennes
sång som ett eko af skogens stora hälsa, och när hon ropat
in korna och föste dem framför sig, såg det ut, som om
hon varit vän med dem allesammans, där de i oordnad flock
och med stinna jufver lunkade fram genom skogen och
bölade framför grinden, hvilken stängde vägen in till gården.
Och hon var också vän med dem allihop, bara därför att
allting, som lefde omkring henne, älskade hon.
Hon var Sven Erssons hjälp på gården, och därför
hade han häller icke varit angelägen att mista henne. Friare
hade nog funnits. Ty Sven Erssons dotter behöfde inte
komma barskrapad i boet till någon karl. Men Johanna
hade afvisat dem. Ty hon menade som så, att hemma kunde
hon ändå inte undvaras. Och för rästen hade hon inte sett
någon gosse, vid hvilken hon fäst sig mera än vid alla de andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
