Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det förstås, det fans nog en. Han var bondson i
trakten, och Johanna visste, att honom skulle föräldrarne inte
afvisa. Och när han hade kommit och dansat med henne
eller följt henne hem genom skogen en vacker söndagskväll
med armen om hennes lif och till afsked fått en kyss eller
tagit den, då hade Johanna nog ibland haft sina tankar och
funderat öfver, om det inte snart kunde vara på tiden, att
hon började lefva för egen del, innan hon blef för gammal.
Men när han ingenting sade, slog Johanna bort tankarna
och antog, att han inte menade allvar. Och i så fall var
det kanske på det bela taget bäst, som det var.
•f:
Sent en afton gingo Sven Ersson och hans äldsta dotter
österut genom skogen. Det hade länge varit hetta och
solrök i luften. Röd som ett brinnande klot gick solen hvarje
morgon opp öfver horizonten och i en dimma af rök
försvann hon hvarje afton vid den vestra synranden. Hela
dagen satt solen som en stor glödande massa utan strålar
midt i en rödviolett dimma, hvilken förkortade utsigten på
sjön »ch som en ångande färgton sänkte sig omkring
skogen på afstånd
Det var torrt i skogen och kvistar och ris knastrade
under de gåendes fötter med ett skört ljud. Den hvita
mossan stod spröd och stel på de upphettade stenarna, öfver
hvilka granarnes grenar hängde lätta och torra, utan att så
mycket som en droppa dagg tyngde deras mörkgröna barr.
Det var så torrt, att alla vattenpölar voro försvunna, alla
kärr ursinade. Man gick torrskodd på mossan, hvilken vek
sig under vandrarens fot, utan att fukta den, och i den varma
ånga, som solen under dagen hettat upp under de stora
granarna, surrade tusentals insekter, flugor, bromsar och
mvgg, medan bland den massa af gamla, gulnade barr, som
år efter år skakats ned och kilat in sig mellan trädens
väldiga rötter, myrorna sprungo fram och åter, lifliga och
arbetsföra i det långvariga solskenet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
